Psykiatrins biologiska, diagnostiska och affektiva förenklingar resulterar i felbehandling och övermedicinering med psykofarmaka
Att behandlingen av barn och unga med centralstimulantia som metylfenidat och amfetafin har ökat mycket kraftigt de senaste femton åren vet vi genom Socialstyrelsens statistikdatabas. Av statistiken framgår att även behandlingen av ångest och depression med psykofarmaka har ökat kraftigt under senare år.
Antalet barn och unga mellan 0 och 17 år som behandlades med SSRI, selektiva serotonin återupptagshämmare, ökade exempelvis från 10 019 barn 2010 till 37 268 år 2023.
Ökningen – som är på 272 % – markerar en negativ förändring inom förebyggande barnpsykiatri och allmänmedicin. Ökningen handlar enligt mig till största del om fel- och överdiagnostik, vilken beror på fem samverkande förhållanden:
1. Oro och rädsla har i psykiatrins manualer blivit symtom på ångest, och förtvivlan och nedstämdhet har blivit symtom på lindrig depression.
2. Psykiatrin och allmänmedicin kan därför varken skilja adekvat mellan ångest, rädsla och oro eller mellan depression, förtvivlan och nedstämdhet, vilka alla i realiteten är specifika affekter som kan övergå i mentala tillstånd.
3. Symtomdiagnostiken kan då heller inte skilja mellan funktionella, existentiella och patologiska affektiva tillstånd, utan fler distinktioner behövs.
4. Sjukvårdens tongivande förklaringsmodell säger samtidigt att ångest och depression endast har biologiska orsaker.
5. Provmedicinering med psykofarmaka är alltid tillåten och har blivit vanligare.
Vårt unika differentierade DNA
Mycket kan skada människans komplexa biologiska processer, både under och efter fosterstadiet. Allvarliga störningar kan uppstå, och psykofarmaka kan vara något mycket positivt, trots risk för betydande biverkningar.
Tongivande barnpsykiatrer menar samtidigt att psykisk ohälsa och syndrom som ADHD och ångest beror på biologiska avvikelser. De har skapat trovärdiga hypoteser om obalanser, brister eller skador i DNA, kromosomer, nervsystemen, hormoner och transmittorsubstanser. Mikrosystemen i människans kropp och hjärna är känsliga.
Men fakta tyder också på att individens DNA är specifikt, multigenerativt och väl differentierat samt skapat för förening, kommunikation, gruppsamhörighet och sociala aktiviteter.
Efter fosterstadiet fortsätter en intensiv mognad och utveckling i alla barn och unga. Deras hjärnor ska fyllas med ett rikt mentalt kognitivt och socialt innehåll. I de processerna fyller differentialaffekterna – som också finns i biologin och DNA – flera viktiga sociala, kommunikativa och biologiska uppgifter.
Människans livsmiljö är mentalt mycket betydelsefull i dagens moderna samhällen för utveckling och psykisk hälsa hos barn och unga. Först långt efter puberteten väntar exempelvis vuxenkärlek, familjebildning, reproduktion och biologisk föreningen på dem i deras DNA!
Människan föds social, kännande, tänkande och kommunikativ
Vi är många inom de humanistiska, familjeterapeutiska och psykodynamiska traditionen som länge hävdat att psykisk ohälsa och psykisk sjukdom även kan uppstå av sociala, affektiva och intrapsykiska orsaker. Vi hänvisar bland annat till forskning som visar att spädbarnet föds social, kännande, tänkande, lärande och kommunikativ samt lever i flera medvetandetillstånd. Människan är multibegåvad, affektiv, kreativ, social och älskar att njuta, roas och skratta.
Dagens människor vet att de består av biologi som finns i hudfärg, kön, ögon, näsa och hårstruktur, finns i hjärta, hjärna, armar, ben och blodomlopp. De vet att i deras motorik, blod och hjärna måste det också finnas upplevelser, minnesbildningar och inbyggd mental kraft. Det krävs mentalt innehåll för att kroppen, hjärtat och hjärnan ska utvecklas och fungera adekvat.
Sociala upplevelser och ett mentalt inre liv är också nödvändigt i biologin
Det är idag vetenskapligt omöjligt att trovärdigt förklara hur sådant som människans kreativitet, slutledningsförmåga, abstrakta tänkande, sociala omdöme, kulturella ambitioner, moraliska ansvar, humor och glädje endast skulle kunna uppstå som ett resultat av DNA och biologi, utan samspel med andra människor och utan påverkan från en nyansrik livsmiljö.
Människans differentierade affektiva upplevelser och minnen, deras sociala, kulturella, andliga, fysiska och mentala liv måste också vara en realitet i biologin.
Vi är många som länge menat att den psykiska ohälsan har ökat av orsaker som ytterst finns i livsmiljön. Psykisk ohälsa kan uppstå på grund av våldsupplevelser, mobbning, konflikter och bråk i familjen, hot och tvång från andra, utanförskap, övergivenhet, inlärningssvårigheter, orealistiska krav, tidigt missbruk och/eller misslyckad skolgång. Mycket kan störa individens mentala behov av stabilitet, trygghet, självkänsla och egenvärde.
Det är nödvändigt med en öppen och kritisk debatt om psykiatrins biologiska, differentialaffektiva och diagnostiska förenklingar. Det också nödvändigt att stoppa förenklingarna, eftersom de leder till överdiagnostik av ångest och depression samt till fel- eller otillräcklig behandling av barn och unga.
Ulf Hjelm
.